Rån, fängelse, tablettmissbruk och minnesförluster på flera månader. Idag har Sam lämnat det kriminella livet bakom sig. Och bett sina våldsoffer om förlåtelse.
– Jag har en sån otrolig ångest över vad jag gjort, säger han idag.
När jag träffar Sam Ho och Jimmie Olofsson på en thairestaurang i Malmö se de ut att vara bästa vänner. De pratar och skojar och minns gamla episoder med värme. Det är svårt att tro att de en gång varit bittra fiender. Att Jimmie drack, drogade och stal för att försörja sig. Och att Sam var en skräckinjagande indrivare som jobbade åt diverse kriminella element i stan. Exakt vilka vill han än idag inte gå in på.
– Det är ingen bra idé. Det räcker att säga att folk blev rädda när jag kom. De visste att personerna jag hade bakom mig inte skojade, säger han och ser allt annat än hotfull ut. Snarare som om han lider. Vilket han också gör.
– Det är hemskt. Jag får verkligen ångest när jag tänker på vad jag ställt till med. Hur illa jag gjort en del personer.
Vilket leder oss in på Sams och Jimmies gemensamma berättelse om vänskap och försoning. Det var nämligen på just den här restaurangen som Sam bad Jimmie om förlåtelse för att han hotat och skrämt honom något år tidigare.
Men allt började långt mycket tidigare för Sam.
Redan på högstadiet. Med droger, inbrott och rån.
Tog åttio tabletter om dagen
Ingenting tydde på att Sam skulle bli kriminell. Uppväxten var lugn. Familjen stabil.
– Vi kom till Borås från Vietnam när jag var två år. Jag gick i en bra skola i och var skötsam. När jag gick i tredje klass flyttade vi till Malmö. I högstadiet hamnade jag i en stökig skola där jag började röka hasch och umgås med fel personer. Det ledde till inbrott och småstölder. Och i nian började jag med amfetamin.
Kriminaliteten berodde inte på att Sam mådde dåligt.
– Det var inte skoltrötthet eller så. Jag råkade bara hitta personer jag tyckte verkade spännande. Drogerna bekymrade mig inte heller. Jag och mina kompisar var helt säkra på att vi aldrig skulle fastna i amfetaminet. Jag var naiv och visste ingenting om hur det funkade.
Saker och ting eskalerade. Sam fastnade allt djupare i missbruket. Och fick ett allt större behov av pengar. Snart kom det första rånet.
– Jag begick mitt första personrån när jag var sexton år. Jag och två kompisar gick fram till en man och tvingade helt enkelt av honom pengarna. Sen åt vi på Burger King. Personen vi rånade pekade ut oss för två poliser som häktade mig. Men inget mer hände den gången.
Missbruket och kriminaliteten accelererade tills Sam fyllde 25. Gång på gång åkte han fast för småbrott och drogförsäljning. Han gick på Rohypnol, Sobril och Tramadol.
– Jag kunde ta åttio tabletter om dagen. En ovan person dör direkt av en så stort mängd. Men jag byggde upp en enorm tolerans. Jag hade tur att inte levern tog stryk.
Två månaders minnesförlust
Med tiden lärde Sam känna fler och fler etablerade personer i Malmös under värld. Han är medveten om att han begick mängder med brott mellan tjugo och tjugosex års ålder. Men den perioden är svår att redogöra för i detalj. Han minns helt enkelt inte.
– Jag fick minnesförlust av alla tabletter. Ibland vaknade jag och visste inte vad jag gjort de senaste två månaderna. Några enstaka gånger insåg jag vad jag höll på med. Då försökte jag sköta mig men tog återfall hela tiden.
Problemen eskalerade ännu mer när Sam slutligen åkte in på en längre fängelsevistelse.
– Jag begick ett grovt rån och fick tre och ett halvt års fängelse. I häktet fick jag kontakt med riktigt tunga kriminella. De erbjöd mig jobb hos dem. Så under fängelsevistelsen tillhörde jag ett gäng. Meningen var att jag skulle jobba för dem när jag blev frisläppt.
När han släpptes ut från anstalten hamnade Sam på avgiftningshemmet Avenboken för att ta itu med sitt missbruk. Där han träffade en annan tungt kriminell person som erbjöd en ännu mer intressant karriär.
– Så jag bestämde mig för att jobba för honom istället. Som indrivare.
Och det var på Avenboken han mötte Jimmie för första gången.
På rymmen från polisen
Jimmie minns tydligt när han träffade Sam.
– Vi fick bra kontakt och gillade varandra direkt. När jag skrevs ut från behandlingshemmet började jag jobba som plattsättare och skötte mig bra. Jag fortsatte att träffa Sam då och då. Vi pratade bara. Jag höll mig borta från det kriminella livet.
Sam hade en mer komplicerad tillvaro.
– Man får ju inte använda droger på ett behandlingshem. Det gjorde jag ändå, så de skickade mig tillbaka till anstalten. Eftersom de körde mig med taxi var det ju bara att kliva ur bilen och rymma när jag kom fram. Så det gjorde jag. Jag var på flykt i en hel månad. Jag satt och åt på en restaurang med en kompis när två civilspanare kom och tog mig.
Den här gången satt Sam inne till mitten av 2010.
– Sen kom jag ut igen och fortsatte min kriminella karriär. Jag levde helt och hållet på det. Sålde narkotika och begick stölder. Men mest drev jag in pengar.
Vilket Jimmie hörde talas om.
– Så jag anlitade Sam för att dra in en skuld till mig. Men jobbet blev inte av. Det innebar ju att Sams uppdragsgivare gick miste om pengarna dom skulle tjänat på det. Och att de skickade Sam på mig för att kräva mig på pengarna de missat.
Jimmie blev förstås livrädd.
– Vi bestämde en tid och en plats för att fixa betalningen. Jag sa att jag skulle fixa pengarna men jag dök inte upp. Istället bytte jag telefonnummer och gick under jorden så gott jag kunde.
Hjälper andra ungdomar
Medan Jimmie höll sig undan började Sam nå vägs ände som kriminell.
– Jag mådde illa av att driva in pengar och misshandla folk. Efteråt hade jag alltid en otrolig ångest. Och när jag slutligen hamnade i fängelse än en gång insåg jag att jag måste ändra på mitt liv. Jag var så långt nere i skiten att alla hade förlorat hoppet om mig. Ingen trodde att jag hade en chans att komma tillbaka.
Men Sam hade bestämt sig.
– För att bryta det kriminella mönstret måste alla pusselbitar klaffa. Jag hade tur som snabbt hittade någonstans att bo. Sedan fixade jag städjobb på IKEA. Jag minns fortfarande när jag fick min första lön. Det var så otroligt skönt att tjäna pengar hederligt istället för att genom att sälja droger. Jag skulle lätt kunna tjäna en månadslön på några timmar genom knarkhandel, men det var bara inte värt det.
Nästa steg var att börja be sina våldsoffer om förlåtelse.
– Jag kontaktade Brottsofferjouren och bad om en lista med namn och adresser till de jag hotat och slagit. Jag skrev brev till dem och bad om förlåtelse. Jag fick tag i sju personer. Fem av dem kontaktade mig och förlät mig.
Och plötsligt en dag fick han syn på Jimmie, där på thairestaurangen.
– Då såg jag min chans att be om förlåtelse inför honom också. Så jag satte mig mitt emot honom och sade att jag ångrade mig djupt.
Jimmie blev nästan chockad.
– Jag blev jätteförvånad över att han kom fram. Men jag såg att han förändrats, så jag förlät honom. Jag fattade ju att det var svårt för honom. Men det var inte lätt för mig att förlåta heller. Jag hade verkligen hatat honom fram tills dess.
Men idag är allt annorlunda. Både Sam och Jimmie är fria från det kriminella livet och de umgås privat. Jimmie fortsätter att jobba i byggbranschen och Sam är upptagen med att hjälpa andra ungdomar ur kriminaliteten. Något han gör han via sin egen verksamhet Projekt X.
– Jag samarbetar med Kriminalvården och Socialtjänsten. Bland annat ska jag starta ett boende för unga vuxna där vi driver rehabilitering och hjälper dem att bryta kriminella tankemönster. Jag rekryterar bara personer som själva har den bakgrunden. På det sättet hjälper jag människor att hjälpa andra.
Och Sam fortsätter sitt projekt att be sina våldsoffer om förlåtelse. Han tar helt enkelt chansen när den dyker upp.
– Ibland råkar jag möta någon på stan som jag gjort illa. Då passar jag på. Det är inte alla som vill förlåta och det respekterar jag. Men jag måste ju försöka. Jag har skadat människor och gör vad jag kan för att rätta till det.
(Tidigare publicerad i Aftonbladet Söndag)