Kategorier
Nyheter

Patricia Highsmith: Främlingar på ett tåg

images highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

 

 

 

 

 

 

 

Nu ger Modernista ut Patricia Highsmiths klassiska Strangers on A Train i nyöversättning. Bloggen har läst vad som ofta kallas en av tidernas bästa debutromaner.

”I have a feeling sometimes that something’s sort of cracking in me.”

“One situation – maybe one alone – could drive me to murder: family life, togetherness.”

”Everything human is alien to me.”

Ja, visst är det något lockande med psykopater i litteraturen. Och ovannämnda citat har onekligen rätt hög psykopathalt. Intressant nog kommer de inte från någon påhittad Patricia Highsmith-psykopat, typ Bruno Anthony eller Tom Ripley, utan från Highsmith själv. Vilket visar hur långt ifrån hon ligger från gängse svensk deckarutgivning. Nordic Noir blir plötsligt inte särskilt noir, om man säger så. Det blir som så mycket annat nordiskt: stramt, distanserat, symmetriskt och behärskat.

Så var den genren sågad.

Åter till Highsmith.

Fröken Highsmith är nog välbekant för de flesta som läst deckare eller noir ett tag, om inte annat till namnet. Hon slog igenom med dunder och brak med Strangers on A Train år 1950 och samarbetade snart med storheter som Alfred Hitchcock och Raymond Chandler (som också hade ett rätt osmidigt sätt och en gång kallade Hitchock för ”you fat bastard”). Bland Highsmiths fans fanns hur som helst giganten Graham Greene, som skrev att ”she has created a world of her own – a world claustrophobic and irrational which we enter each time with a sense of personal danger.”  Med andra ord, det hänger inte på action. Inte på cliffhangers. Det är eftertänksamt och lugnt och nyanserat. Gestaltande och subtilt. Och krypande obehagligt. Faktiskt lite jobbigt att läsa.

Nu har Modernista startat sin utgivning av ett antal Highsmith-titlar och inleder med en nyöversättning av Strangers… nu kallad Främlingar på ett tåg (efter att tidigare hetat Främlingar på tåg). Jag har läst både originalet och översättningen nu och översättningen funkar förstås. Att översätta Highsmith behöver inte vara direkt svårt. Språket är avskalat och klart. Och därför så effektivt.

Främlingar är klassisk noir. Vilket innebär mörker i form av paranoia, mental instabilitet, osäkerhet och outtalade hot. Handlingen är brutalt enkel och mest en förevändning för de nyanserade karaktärsteckningar som bär romanen. Handlingen i korthet: Medelklasskillen Guy Haines möter psykopaten Bruno Anthony på ett tåg. Bruno föreslår att de hjälper varandra att mörda sina respektive hatobjekt: Brunos pappa och Haines fru. Haines skrattar åt hela idén, varpå Bruno går rakt på sak och mördar Haines fru. Bruno börjar sedan pressa Haines att mörda hans pappa. Här kunde det förstås blivit en rafflande thriller av alltihop, och så beskrivs boken ofta. Men så enkelt är det inte. Istället för att smyga i buskarna och smida planer mot varandra utvecklar Bruno och Haines en osund beroenderelation. Och den är djävulskt realistisk. Till stor del är det här romanen får sin klangbotten. Det är med rätta som Highsmith oftare betraktats som romanförfattare än ren thrillerförfattare. Både språk, insikter och tematik visar en brådmogen litterär talang (hon var bara 30 år när boken släpptes, vilket är hisnande).

Hur det går mellan Guy och Bruno får du läsa själv. Jag å min sida undrar om något svenskt förlag hade givit ut den här boken som debutantverk idag. Inga snabblästa scener, ingen filmisk känsla, inga exklusiva miljöer, inget sex och inget våld. Varken Stureplan eller Gotland eller Österlen. Och inga småbarnsföräldrar. Inga barn heller. Inga intriger på kontoret. Och inga alkoholiserade poliser.

Bara äkta noir: lågmäld, orolig, otäck.

 

Kategorier
Recensioner

Mästerlige Jean-Patrick Manchette: The Gunman

Fenomenet nordic noir är intressant på flera sätt. Inte minst det faktum att nästan ingen som skriver nordic noir verkligen skriver noir. Samtidigt finns det en uppsjö noir-författare utomlands som är helt förbisedda här. Jag har tidigare skrivit om både Jakob Arjouni och Ken Bruen, varav ingen är översatta till svenska. Andra stora namn utomlands är ju Andrew Vaachs och James Crumley (finns några enstaka titlar av vardera på vårt språk), samt brittiska Derek Raymond (en ensam titel finns översatt av Modernista) samt internationellt stora namn som Massimo Carlotto och Jean-Patrick Manchette. Och förstås massor fler.

Just Manchette är säkert obekant för nästan samtliga deckarläsare i landet. Här vill folk nämligen läsa deckare i hängmattan och på stranden, och det här är så långt ifrån semesterläsning man kan komma. Machette föddes i Frankrike 1942 och hann skriva ett tiotal noirverk innan han dog 1995. Med sin kompromisslösa stil revolutionerade han den franska brottsromanen, och längs vägen gav han den ett samhälleligt perspektiv den tidigare aldrig haft, präglat av Manchettes tydliga vänstersympatier. Och liksom många andra framstående noirförfattare (utomlands) tar han det här på fullt allvar. Ken Bruen kallar noir ”the literature of the street” medan Manchettes formulering är ”the great moral literature of our time”. Ungefär som Hammett en gång sa ”One day, someone’s gonna make literature out of this”, vilket Chandler gjorde kort därpå. Hammett är för övrigt en av Manchettes stora förebilder.

The Gunman var Manchettes sista noir, skriven mellan 1979 och 1981. Hårt arbete torde ligga bakom eftersom denna tidsperiod resulterade i endast 153 boksidor. Lite förvirrande faktiskt. Eller rättare sagt bedrägligt. Intrycket går från att Manchette har total koll i början till att han förlorar sig själv i kaos, och när jag var 20 sidor från slutet inte visste vad jag skulle tro. Var det här ett överskattat hafsverk? Hade jag missat någonting? Kallsvettig kollade jag vad andra tyckte (okej, inte kallsvettig). Hälften av recensionerna på nätet klassade boken som ett mästerverk medan resten hatade den. Den största invändningen var den ultrasnabba och smått otroliga händelseutvecklingen. Och visst, jag var smått desperat själv efter att ha läst 80% av boken. Härdsmälta på härdsmälta. Shoot-outs, jakter, flykt.

Men i slutet föll det på plats ändå och jag sällade mig gladeligen till de som hyllar boken. Samtidigt förstår jag om alltihop går dom flesta totalt spårlöst förbi, ungefär som Monthy Python lämnar vissa människor helt oberörda, vilket aldrig upphör att uppröra mig.

Boken handlar, utan att ge någon spoiler, om yrkesmördaren Martin Terrier som lämnar sin uppdragsgivare för att leta upp en kvinna han lämnade tio år tidigare och lovade att komma tillbaka till. Yes, very French. Hon är inte direkt sugen på att bli hämtad, also very French, och uppdragsgivaren blir hämndlysten, och saker rasar ihop, och Terrier försöker hantera det snabbt tilltagande kaoset, still very French, och allt slutar så perfekt. Ljuv musik uppstår mellan vansinne och passion, kan man säga. Ja. Jag älskar Manchette. Men så läser jag heller aldrig svenska deckare, jag läser aldrig deckare i hängmattan, och jag läser dom aldrig för spänningen.

Till sist, ett litet utdrag. Här blir Terrier skjuten i skallen efter att sedan länge ha tappat talförmågan (efter ungefär halva boken) och alltså tagit sig fram genom att nicka och gestikulera, vilket gått omgivningen rätt hårt på nerverna. Bara en sån sak är ju helt underbar. Ok, så nu blir han alltså skjuten i skallen:

Terrier opened his mouth wide, half raised his arms in the air, and slid to the bottom of his seat.

”The situation has just changed,” observed Cox.

”Not so much, not so much,” Terrier declared in a thick and obstinate voice as he got back up, with blood flowing from the hole in his head. It was only then that Anne began to scream.

Såg du ordvalet?

Obstinate.

Nordic noir? You gotta lot to learn.

Kategorier
Recensioner

Jakob Arjouni: tysk effektivitet

 

Jakob Arjouni (1964-2013) gjorde vad många skrivande tonåringar drömmer om: en tidig litterär debut. Arjounis första titel släpptes när han var bara 20 år och följdes upp av ytterligare fyra titlar om samma huvudperson, privatdetektiven Kemal Kayankaya (tillika ett gäng titlar om helt andra saker). Gemensamt för Arjounis noirverk är att de handlar om sociala frågeställningar. Den kanske rödaste tråden är det faktum att huvudpersonen/berättaren är född turk och invandrad i Tyskland, något han får ta rätt mycket skit för.

I debutboken ”Happy Birthday, Turk!” handlar det också mycket om korrumperade poliser och förljugna familjer. Klassisk noirmark alltså. Och även om titeln är den sämsta tänkbara på en noirdeckare (total avsaknad av allt som gör en titel bra, vilket kanske var lite diffust skrivet), så lär väl väldigt få 20-åringar kunna skriva en så genomtänkt och kvalitativ deckare. Handlingen är inte superviktig, så för att vara snabb: en familjefar hittas mördad nära en bordell och privatdetektiven blir anlitad av hustrun för att avslöja mördaren, eftersom hon tycker att polisen är för slö – något hon menar beror på att mannen i fråga är invandrare. Redan från början kopplar alltså Arjouni greppet om orättvisorna i samhället, här i bemärkelsen att vi knappast är lika inför lagen. Även detta är ett klassiskt noirgrepp…. jag har använt samma upplägg själv, nästan på pricken, i ”Dog City Blues”.

Handlingen rullar på fort och effektivt. Boken klockar in på 185 sidor, så det är ju inga digra bihandlingar och miljöbeskrivningar precis. Vilket inte behövs heller. Det tickar bra bra ändå. Kanske kan jag tycka att huvudpersonen är lite för osynlig och saknar personlighet, vilket kanske har med författarens brist på ålder att göra. Många noirförfattare debuterar vid runt 40-50 års ålder (Chandler, Ellroy, Vaachs, Bruen m fl) och har förstås ett helt annat register rent erfarenhetsmässigt, både av egna upplevelser och litterärt. Jag håller inte med om att Arjouni/Kemal är ”Fantastisk” (Guardian), ”Värdig arvtagare till Marlowe och Spade” (Stern), ”den ultimata outsidern bland hårdkokta privatdetektiver (New York Times) eller att ”Arjouni är bra på i stort sett allt” (Süddeutsche Zeitung). Det är ju ingen utom Chandler, och inte ens han kunde ju skriva en sammanhängande deckare (”With me, plot is an organic thing… it often overgrows.”)

Det snygga med boken är Arjounis förmåga att hålla berättelsen kort och effektiv, samt att konstruera en story som faller tillbaka på det faktum att många brott och sociala problem härstammar från familjesituationer och dito relationer. Och det är inte många i 20-årsåldern som kan hantera en sån frågeställning snyggt. Det kan Arjouni.

Kort sagt, kanske mer imponerande än inspirerande.

Kategorier
Nyheter

Ännu en fin recension för ”Dog City Blues”

Författaren Jonas Bergh har recenserat Dog City Blues. Så här skriver han på sin blogg:

”På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.”

Tack till Jonas!

 

Kategorier
Nyheter

Intervju och recension på gång i Den döda zonen!

Den döda zonen är en av landets kreddigaste deckarbloggar, och var nyligen dubbelt nominerad i Massolit Book Blog Awards för bästa nichade bokblogg och bästa blogginlägg. Bloggen kommer inom kort (eller långt) att recensera ”Dog City Blues”. Och göra en intervju med mig. Det är ju inte bara roligt utan helt rätt. Den här bloggen gillar verkligen det mörka, brutala, oundvikliga och motsätter sig entusiastiskt mainstream-utgivningen i svensk deckarutgivning. Och bortsett från det, en blogg som gillar och fattar Derek Raymond är ju värd all respekt. Om du inte är bekant med Raymond så… föregående länk hänvisar till en sida jag hittade pang på just nu men som verkar fånga Derek rätt bra. Så här beskrivs Derek av vem det nu är som driver sidan:

The son of a textile magnate, he dropped out of Eton aged sixteen and spent much of his early career among criminals and was employed at various times as a pornographer, organiser of illegal gambling, money launderer, pig-slaughterer and mini-cab driver.

Hur som helst.

Jag tänker försöka flika in något av följande under intervjun:

• Varför Vårt Malmö vägrade publicera sin intervju med mig (de lyfte den ur tidningen dagen före tryck). Jag vet inte riktigt varför dom vägrade. Eller snarare ändrade sig när dom läste resultatet. Men journalisten och chefredaktören menade att tidningen fick kalla fötter för att ämnet (som var polisbrutalitet och övervåld) var för kontroversiellt. Det vill säga, lite för aktuellt och brännande.

• Några ord om Dog City Love, nästa bok i Dog City-sviten.

• Mitt planerade projekt med kortromaner/noveletter i noirstil, som jag just nu kallar petite noir, troligen avsedda att publiceras av mig själv indie-style (minimalt strul, maximal kontroll, minimalistiskt, exklusivt, total hardcore).

Vi får se hur det blir.

Om jag inte nämner det där i intervjun gör det inget. Jag har ju gjort det nu.