Kategorier
Recensioner

Manchette: French madass


Manchettes andra titel från 1972 är en skönt störd odyssé där en lönnmördare  jagar ett barn vars barnflicka just släppts ut från psyket. Av en förvirrad, misslyckad arkitekt.

Ja, det är inte alltid lönt att förklara Manchette med hjälp av handling och intrig. Hans texter är så mycket mer än så. Jag försöker inte ens. Jag låter James Ellroy göra det:

Jean-Patrick Manchette: raconteur, bon vivant, leftist militant, agent provocateur, swinger, French crime kingpin, gadfly foe of the Fifth Republic. Man-oh-man Manchette was a decades-long hurricane through the Parisian cultural scene. We must revere him now and rediscover him this very instant.

Ja, ungefär så.

I The Mad and The Bad möter vi den typiske Manchette: snabb, brutal, galet poetisk och med en fingertoppskänsla för noirgenrens mekanismer. Ett försök till handlingsbeskrivning ändå: Michel Hartog, som är arkitekt ibland, hämtar en ung kvinna, Julie, från psyket för att hålla koll på hans nyligen föräldralöse brorson. Sedan anlitar han en lönnmördare, Thompson, för att ha ihjäl dem. Därefter, för att citera baksidestexten:

Julie and Peter escape. Thompson pursues. Bullets fly. Bodies accumulate. The craziness is just getting started.

Men det är förstås inte bara galenskap. Manchette hade djupt politiska undertoner i allt han skrev, och kallade noirgenren ”the great moral literature of our time.” Och Sarah Weinman (som agerat redaktör för antologin Troubled Daughers, Twisted Wives), har en träffande beskrivning: ”This early masterpiece of Jean-Patrick Manchette shows him in the most glorious, coldest fury, wrapping a scathing critique of the excesses of greed and capitalism in the bloody bow of the chase thriller.”

Det är nästan synd att gå igenom handlingen för noga, för den spelar ingen större roll ändå. Rösten finns i de snabba klippen, undertexten, nyanserna. Och inte sällan i dialogerna och detaljerna. Som låter texten kombinera genretypiska grepp med en egenartad humor och kylig distans:

”I’m going to kill you, you bitch!”, declared Thompson, and then a string of obscenities in English poured from his mouth.

Eller:

The killer forged ahead through the branches. Pine needles lashed at him, scratching his face. His vicious pink spittle was left dangling behind him in repellent long strands. The mucus shimmered as the sun rose higher.

Eller, när Thompson blir hungrig och frustrerad och ber Hartogs chaufför köpa en levande höna, som han sedan levererar till lönnmördaren varpå:

Thompson took the fowl and shut himself up in the bathroom. Hartog made no attempt to monitor him. The killer had told him about his problems. Hartog had no wish to see this.

Ellroy har rätt.

Vi måste dyrka Manchette.

The Mad and the Bad är bad ass, mad ass, crazy ass.

Fidget Cube
Fidget Cube Product Price
Fidget Cube Shop Spinner
Fidget Cube Shop
Fidget Cube Shop Color-Edition
Kategorier
Recensioner

Mästerlige Jean-Patrick Manchette: The Gunman

Fenomenet nordic noir är intressant på flera sätt. Inte minst det faktum att nästan ingen som skriver nordic noir verkligen skriver noir. Samtidigt finns det en uppsjö noir-författare utomlands som är helt förbisedda här. Jag har tidigare skrivit om både Jakob Arjouni och Ken Bruen, varav ingen är översatta till svenska. Andra stora namn utomlands är ju Andrew Vaachs och James Crumley (finns några enstaka titlar av vardera på vårt språk), samt brittiska Derek Raymond (en ensam titel finns översatt av Modernista) samt internationellt stora namn som Massimo Carlotto och Jean-Patrick Manchette. Och förstås massor fler.

Just Manchette är säkert obekant för nästan samtliga deckarläsare i landet. Här vill folk nämligen läsa deckare i hängmattan och på stranden, och det här är så långt ifrån semesterläsning man kan komma. Machette föddes i Frankrike 1942 och hann skriva ett tiotal noirverk innan han dog 1995. Med sin kompromisslösa stil revolutionerade han den franska brottsromanen, och längs vägen gav han den ett samhälleligt perspektiv den tidigare aldrig haft, präglat av Manchettes tydliga vänstersympatier. Och liksom många andra framstående noirförfattare (utomlands) tar han det här på fullt allvar. Ken Bruen kallar noir ”the literature of the street” medan Manchettes formulering är ”the great moral literature of our time”. Ungefär som Hammett en gång sa ”One day, someone’s gonna make literature out of this”, vilket Chandler gjorde kort därpå. Hammett är för övrigt en av Manchettes stora förebilder.

The Gunman var Manchettes sista noir, skriven mellan 1979 och 1981. Hårt arbete torde ligga bakom eftersom denna tidsperiod resulterade i endast 153 boksidor. Lite förvirrande faktiskt. Eller rättare sagt bedrägligt. Intrycket går från att Manchette har total koll i början till att han förlorar sig själv i kaos, och när jag var 20 sidor från slutet inte visste vad jag skulle tro. Var det här ett överskattat hafsverk? Hade jag missat någonting? Kallsvettig kollade jag vad andra tyckte (okej, inte kallsvettig). Hälften av recensionerna på nätet klassade boken som ett mästerverk medan resten hatade den. Den största invändningen var den ultrasnabba och smått otroliga händelseutvecklingen. Och visst, jag var smått desperat själv efter att ha läst 80% av boken. Härdsmälta på härdsmälta. Shoot-outs, jakter, flykt.

Men i slutet föll det på plats ändå och jag sällade mig gladeligen till de som hyllar boken. Samtidigt förstår jag om alltihop går dom flesta totalt spårlöst förbi, ungefär som Monthy Python lämnar vissa människor helt oberörda, vilket aldrig upphör att uppröra mig.

Boken handlar, utan att ge någon spoiler, om yrkesmördaren Martin Terrier som lämnar sin uppdragsgivare för att leta upp en kvinna han lämnade tio år tidigare och lovade att komma tillbaka till. Yes, very French. Hon är inte direkt sugen på att bli hämtad, also very French, och uppdragsgivaren blir hämndlysten, och saker rasar ihop, och Terrier försöker hantera det snabbt tilltagande kaoset, still very French, och allt slutar så perfekt. Ljuv musik uppstår mellan vansinne och passion, kan man säga. Ja. Jag älskar Manchette. Men så läser jag heller aldrig svenska deckare, jag läser aldrig deckare i hängmattan, och jag läser dom aldrig för spänningen.

Till sist, ett litet utdrag. Här blir Terrier skjuten i skallen efter att sedan länge ha tappat talförmågan (efter ungefär halva boken) och alltså tagit sig fram genom att nicka och gestikulera, vilket gått omgivningen rätt hårt på nerverna. Bara en sån sak är ju helt underbar. Ok, så nu blir han alltså skjuten i skallen:

Terrier opened his mouth wide, half raised his arms in the air, and slid to the bottom of his seat.

”The situation has just changed,” observed Cox.

”Not so much, not so much,” Terrier declared in a thick and obstinate voice as he got back up, with blood flowing from the hole in his head. It was only then that Anne began to scream.

Såg du ordvalet?

Obstinate.

Nordic noir? You gotta lot to learn.

Kategorier
Recensioner

Jakob Arjouni: tysk effektivitet

 

Jakob Arjouni (1964-2013) gjorde vad många skrivande tonåringar drömmer om: en tidig litterär debut. Arjounis första titel släpptes när han var bara 20 år och följdes upp av ytterligare fyra titlar om samma huvudperson, privatdetektiven Kemal Kayankaya (tillika ett gäng titlar om helt andra saker). Gemensamt för Arjounis noirverk är att de handlar om sociala frågeställningar. Den kanske rödaste tråden är det faktum att huvudpersonen/berättaren är född turk och invandrad i Tyskland, något han får ta rätt mycket skit för.

I debutboken ”Happy Birthday, Turk!” handlar det också mycket om korrumperade poliser och förljugna familjer. Klassisk noirmark alltså. Och även om titeln är den sämsta tänkbara på en noirdeckare (total avsaknad av allt som gör en titel bra, vilket kanske var lite diffust skrivet), så lär väl väldigt få 20-åringar kunna skriva en så genomtänkt och kvalitativ deckare. Handlingen är inte superviktig, så för att vara snabb: en familjefar hittas mördad nära en bordell och privatdetektiven blir anlitad av hustrun för att avslöja mördaren, eftersom hon tycker att polisen är för slö – något hon menar beror på att mannen i fråga är invandrare. Redan från början kopplar alltså Arjouni greppet om orättvisorna i samhället, här i bemärkelsen att vi knappast är lika inför lagen. Även detta är ett klassiskt noirgrepp…. jag har använt samma upplägg själv, nästan på pricken, i ”Dog City Blues”.

Handlingen rullar på fort och effektivt. Boken klockar in på 185 sidor, så det är ju inga digra bihandlingar och miljöbeskrivningar precis. Vilket inte behövs heller. Det tickar bra bra ändå. Kanske kan jag tycka att huvudpersonen är lite för osynlig och saknar personlighet, vilket kanske har med författarens brist på ålder att göra. Många noirförfattare debuterar vid runt 40-50 års ålder (Chandler, Ellroy, Vaachs, Bruen m fl) och har förstås ett helt annat register rent erfarenhetsmässigt, både av egna upplevelser och litterärt. Jag håller inte med om att Arjouni/Kemal är ”Fantastisk” (Guardian), ”Värdig arvtagare till Marlowe och Spade” (Stern), ”den ultimata outsidern bland hårdkokta privatdetektiver (New York Times) eller att ”Arjouni är bra på i stort sett allt” (Süddeutsche Zeitung). Det är ju ingen utom Chandler, och inte ens han kunde ju skriva en sammanhängande deckare (”With me, plot is an organic thing… it often overgrows.”)

Det snygga med boken är Arjounis förmåga att hålla berättelsen kort och effektiv, samt att konstruera en story som faller tillbaka på det faktum att många brott och sociala problem härstammar från familjesituationer och dito relationer. Och det är inte många i 20-årsåldern som kan hantera en sån frågeställning snyggt. Det kan Arjouni.

Kort sagt, kanske mer imponerande än inspirerande.

Kategorier
Recensioner

Superbrottslingens memoarer: ”The Death Instinct” av Jaques Mesrine

jacques_mesrinethe-death-instinct-4.gif

Frankrike har alltid vurmat för mörka dramatiska berättelser, fyllda av passion, våld och sexualitet. Och märkligt nog har Frankrike inte bara frambringat det litterära begreppet noir, utan också dess motsvarighet i verkligheten: Jaques Mesrine (1936-1979).

Jag har just läst klart ”The Death Instinct”, en självbiografi som Mesrine skrev smyg medan han satt fängslad i La Santé (ett högsäkerhetsfängelse som han senare rymde ifrån). Han lyckades smuggla ut boken och få den publicerad strax före rymningen och några år innan han blev ihjälskjuten på öppen gata av en fyra polismän med maskingevär. Ja, det låter ju lite överdrivet alltihop. Men Mesrine var så mycket noir att alla litterära gestaltningar bleknar. Han var en extremt komplex person som pendlade mellan väldigt ömsint och hur brutal som helst. Men alltid extremt bra på att läsa av människor, känna in situationer, improvisera och planera. På det här sättet lyckades han råna banker på fyra kontinenter, bli den mest efterlyste mannen i Frankrike och Kanada samtidigt, göra den ena spektakulära rymningen efter den andra, och som förrymd fånge göra intervjuer på löpande band, intervjuer där han häcklade polisen och förbannade rättssystemet i stort. Det är märkligt att han inte är mer känd egentligen. Kanske blir han det nu när hans biografi efter många år för första gången översatts till engelska (den släpptes förra året på Tam Tam Books i Los Angeles), efter att ha varit skandalomsusad i hemlandet ända sedan slutet på 70-talet.

Boken är berättad rakt på sak och med stor självinsikt. Den tar sin början i barndomen, vilken beskrivs som lycklig. Så långt lever Jaques ett normalt liv. Annorlunda blir det när han kommer hem efter att ha krigat i Algeriet. Det är då han väljer att bli kriminell. Just det, han väljer. Han är inte tvingad av missbruk, fattigdom eller andra externa faktorer. Han vill helt enkelt inte ha ett Svenssonliv:

I had gotten into the habit of looking around me and observing people in the street, in the Metro, in the little restaurant where I had lunch. What did I see? Sad faces, weary eyes, people worn down by badly paying jobs but forces to work in order to survive, and who could only afford the bare minimum. Human beings condemned to eternal mediocrity; all dressed the same and shared the same end-of-the month financial woes. Human beings unable to satisfy the least of their desires, condemned to dream forever in front of the store windows of luxury shops and travel agencies.

Och det fortsätter:

Stomachs on legs, regular customers of the daily special and the small glass of red wine. Human beings already familiar with their future since they hade none. Robots who were exploited and classified, respectful of the laws out of fear rather than out of moral integrity. Submissive, defeated, slaves to their alarm clocks.

Låter ju lite som Bukowski, Kerouac, et al. Med den skillnaden att Mesrine inte låser in sig med skrivmaskinen eller åker iväg on the road, utan börjar göra inbrott… varpå allt eskalerar. Men brott var inte allt. Som den fransman tillika mästerbedragare (förutom, hrm, psykopat förmodligen) har var lät Mesrine även kvinnorna ta stor plats i hans liv. Han hade flera relationer längs vägen och många av hans damer stod upp för honom i vått och torrt:

Justice is scared of women in love. Love can achieve anything. A woman in love is an army unto herself…true courage comes from women. The right mindset, it’s the women who have it. Such women are worth a hundred men together.

Lika mycket som han högaktade kvinnor, brann han av hat mot det franska fängelsesystemet som han menade rättfärdigade fysisk och psykisk tortyr. Här fick han anhängare som idéhistorikern Michel Focault, som räknas till en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare. Mesrines fängelseskildringar var en bidragande orsak till att Focault skrev boken ”Övervakning och straff” (1975), som är ett av hans mest kända verk.

För den som är trött på gängse deckarutbud men ändå söker spänning och dramatik är det här helt rätt bok. Den innehåller fler halsbrytande äventyr, kärlekshistorier, shoot-outs, rymningar och spektakulära anekdoter än vilken snutsaga som helst. Någonsin. Och den är bättre skriven. Av någon som varit där.

I recognize the right to condemn me, but not to judge me. In truth, I condemned myself the day I put a weapon in my hand and used it. I have neither remorse nor regret. But I wish that society would consider the fate of the young delingquient who rot in jail for nothing, as their offenses don’t always justify the penalty. Prison is a shool for crime. Right now it is training the future Mesrines. These young men need hope. An outstretched hand is more productive than the chain. To lock the door of a cell won’t resolve the prolem of early delinquency. For them, there’s still time; for me, it’s too late. My sentence leaves me indiffirent. My real conviction, I will read it in each visit in my daughter’s eyes, and then…I will know regret.