Kategorier
Recensioner

Manchette: French madass


Manchettes andra titel från 1972 är en skönt störd odyssé där en lönnmördare  jagar ett barn vars barnflicka just släppts ut från psyket. Av en förvirrad, misslyckad arkitekt.

Ja, det är inte alltid lönt att förklara Manchette med hjälp av handling och intrig. Hans texter är så mycket mer än så. Jag försöker inte ens. Jag låter James Ellroy göra det:

Jean-Patrick Manchette: raconteur, bon vivant, leftist militant, agent provocateur, swinger, French crime kingpin, gadfly foe of the Fifth Republic. Man-oh-man Manchette was a decades-long hurricane through the Parisian cultural scene. We must revere him now and rediscover him this very instant.

Ja, ungefär så.

I The Mad and The Bad möter vi den typiske Manchette: snabb, brutal, galet poetisk och med en fingertoppskänsla för noirgenrens mekanismer. Ett försök till handlingsbeskrivning ändå: Michel Hartog, som är arkitekt ibland, hämtar en ung kvinna, Julie, från psyket för att hålla koll på hans nyligen föräldralöse brorson. Sedan anlitar han en lönnmördare, Thompson, för att ha ihjäl dem. Därefter, för att citera baksidestexten:

Julie and Peter escape. Thompson pursues. Bullets fly. Bodies accumulate. The craziness is just getting started.

Men det är förstås inte bara galenskap. Manchette hade djupt politiska undertoner i allt han skrev, och kallade noirgenren ”the great moral literature of our time.” Och Sarah Weinman (som agerat redaktör för antologin Troubled Daughers, Twisted Wives), har en träffande beskrivning: ”This early masterpiece of Jean-Patrick Manchette shows him in the most glorious, coldest fury, wrapping a scathing critique of the excesses of greed and capitalism in the bloody bow of the chase thriller.”

Det är nästan synd att gå igenom handlingen för noga, för den spelar ingen större roll ändå. Rösten finns i de snabba klippen, undertexten, nyanserna. Och inte sällan i dialogerna och detaljerna. Som låter texten kombinera genretypiska grepp med en egenartad humor och kylig distans:

”I’m going to kill you, you bitch!”, declared Thompson, and then a string of obscenities in English poured from his mouth.

Eller:

The killer forged ahead through the branches. Pine needles lashed at him, scratching his face. His vicious pink spittle was left dangling behind him in repellent long strands. The mucus shimmered as the sun rose higher.

Eller, när Thompson blir hungrig och frustrerad och ber Hartogs chaufför köpa en levande höna, som han sedan levererar till lönnmördaren varpå:

Thompson took the fowl and shut himself up in the bathroom. Hartog made no attempt to monitor him. The killer had told him about his problems. Hartog had no wish to see this.

Ellroy har rätt.

Vi måste dyrka Manchette.

The Mad and the Bad är bad ass, mad ass, crazy ass.

Fidget Cube
Fidget Cube Product Price
Fidget Cube Shop Spinner
Fidget Cube Shop
Fidget Cube Shop Color-Edition
Kategorier
Nyheter

Intervjun: Sam ber sina offer om förlåtelse

samRån, fängelse, tablettmissbruk och minnesförluster på flera månader. Idag har Sam lämnat det kriminella livet bakom sig. Och bett sina våldsoffer om förlåtelse.

     – Jag har en sån otrolig ångest över vad jag gjort, säger han idag.

När jag träffar Sam Ho och Jimmie Olofsson på en thairestaurang i Malmö se de ut att vara bästa vänner. De pratar och skojar och minns gamla episoder med värme. Det är svårt att tro att de en gång varit bittra fiender. Att Jimmie drack, drogade och stal för att försörja sig. Och att Sam var en skräckinjagande indrivare som jobbade åt diverse kriminella element i stan. Exakt vilka vill han än idag inte gå in på.

– Det är ingen bra idé. Det räcker att säga att folk blev rädda när jag kom. De visste att personerna jag hade bakom mig inte skojade, säger han och ser allt annat än hotfull ut. Snarare som om han lider. Vilket han också gör.

– Det är hemskt. Jag får verkligen ångest när jag tänker på vad jag ställt till med. Hur illa jag gjort en del personer.

Vilket leder oss in på Sams och Jimmies gemensamma berättelse om vänskap och försoning. Det var nämligen på just den här restaurangen som Sam bad Jimmie om förlåtelse för att han hotat och skrämt honom något år tidigare.

Men allt började långt mycket tidigare för Sam.

Redan på högstadiet. Med droger, inbrott och rån.

Tog åttio tabletter om dagen

Ingenting tydde på att Sam skulle bli kriminell. Uppväxten var lugn. Familjen stabil.

– Vi kom till Borås från Vietnam när jag var två år. Jag gick i en bra skola i och var skötsam. När jag gick i tredje klass flyttade vi till Malmö. I högstadiet hamnade jag i en stökig skola där jag började röka hasch och umgås med fel personer. Det ledde till inbrott och småstölder. Och i nian började jag med amfetamin.

Kriminaliteten berodde inte på att Sam mådde dåligt.

– Det var inte skoltrötthet eller så. Jag råkade bara hitta personer jag tyckte verkade spännande. Drogerna bekymrade mig inte heller. Jag och mina kompisar var helt säkra på att vi aldrig skulle fastna i amfetaminet. Jag var naiv och visste ingenting om hur det funkade.

Saker och ting eskalerade. Sam fastnade allt djupare i missbruket. Och fick ett allt större behov av pengar. Snart kom det första rånet.

– Jag begick mitt första personrån när jag var sexton år. Jag och två kompisar gick fram till en man och tvingade helt enkelt av honom pengarna. Sen åt vi på Burger King. Personen vi rånade pekade ut oss för två poliser som häktade mig. Men inget mer hände den gången.

Missbruket och kriminaliteten accelererade tills Sam fyllde 25. Gång på gång åkte han fast för småbrott och drogförsäljning. Han gick på Rohypnol, Sobril och Tramadol.

– Jag kunde ta åttio tabletter om dagen. En ovan person dör direkt av en så stort mängd. Men jag byggde upp en enorm tolerans. Jag hade tur att inte levern tog stryk.

Två månaders minnesförlust

Med tiden lärde Sam känna fler och fler etablerade personer i Malmös under värld. Han är medveten om att han begick mängder med brott mellan tjugo och tjugosex års ålder. Men den perioden är svår att redogöra för i detalj. Han minns helt enkelt inte.

– Jag fick minnesförlust av alla tabletter. Ibland vaknade jag och visste inte vad jag gjort de senaste två månaderna. Några enstaka gånger insåg jag vad jag höll på med. Då försökte jag sköta mig men tog återfall hela tiden.

Problemen eskalerade ännu mer när Sam slutligen åkte in på en längre fängelsevistelse.

– Jag begick ett grovt rån och fick tre och ett halvt års fängelse. I häktet fick jag kontakt med riktigt tunga kriminella. De erbjöd mig jobb hos dem. Så under fängelsevistelsen tillhörde jag ett gäng. Meningen var att jag skulle jobba för dem när jag blev frisläppt.

När han släpptes ut från anstalten hamnade Sam på avgiftningshemmet Avenboken för att ta itu med sitt missbruk. Där han träffade en annan tungt kriminell person som erbjöd en ännu mer intressant karriär.

– Så jag bestämde mig för att jobba för honom istället. Som indrivare.

Och det var på Avenboken han mötte Jimmie för första gången.

På rymmen från polisen

Jimmie minns tydligt när han träffade Sam.

– Vi fick bra kontakt och gillade varandra direkt. När jag skrevs ut från behandlingshemmet började jag jobba som plattsättare och skötte mig bra. Jag fortsatte att träffa Sam då och då. Vi pratade bara. Jag höll mig borta från det kriminella livet.

Sam hade en mer komplicerad tillvaro.

– Man får ju inte använda droger på ett behandlingshem. Det gjorde jag ändå, så de skickade mig tillbaka till anstalten. Eftersom de körde mig med taxi var det ju bara att kliva ur bilen och rymma när jag kom fram. Så det gjorde jag. Jag var på flykt i en hel månad. Jag satt och åt på en restaurang med en kompis när två civilspanare kom och tog mig.

Den här gången satt Sam inne till mitten av 2010.

– Sen kom jag ut igen och fortsatte min kriminella karriär. Jag levde helt och hållet på det. Sålde narkotika och begick stölder. Men mest drev jag in pengar.

Vilket Jimmie hörde talas om.

– Så jag anlitade Sam för att dra in en skuld till mig. Men jobbet blev inte av. Det innebar ju att Sams uppdragsgivare gick miste om pengarna dom skulle tjänat på det. Och att de skickade Sam på mig för att kräva mig på pengarna de missat.

Jimmie blev förstås livrädd.

– Vi bestämde en tid och en plats för att fixa betalningen. Jag sa att jag skulle fixa pengarna men jag dök inte upp. Istället bytte jag telefonnummer och gick under jorden så gott jag kunde.

Hjälper andra ungdomar

Medan Jimmie höll sig undan började Sam nå vägs ände som kriminell.

– Jag mådde illa av att driva in pengar och misshandla folk. Efteråt hade jag alltid en otrolig ångest. Och när jag slutligen hamnade i fängelse än en gång insåg jag att jag måste ändra på mitt liv. Jag var så långt nere i skiten att alla hade förlorat hoppet om mig. Ingen trodde att jag hade en chans att komma tillbaka.

Men Sam hade bestämt sig.

– För att bryta det kriminella mönstret måste alla pusselbitar klaffa. Jag hade tur som snabbt hittade någonstans att bo. Sedan fixade jag städjobb på IKEA. Jag minns fortfarande när jag fick min första lön. Det var så otroligt skönt att tjäna pengar hederligt istället för att genom att sälja droger. Jag skulle lätt kunna tjäna en månadslön på några timmar genom knarkhandel, men det var bara inte värt det.

Nästa steg var att börja be sina våldsoffer om förlåtelse.

– Jag kontaktade Brottsofferjouren och bad om en lista med namn och adresser till de jag hotat och slagit. Jag skrev brev till dem och bad om förlåtelse. Jag fick tag i sju personer. Fem av dem kontaktade mig och förlät mig.

Och plötsligt en dag fick han syn på Jimmie, där på thairestaurangen.

– Då såg jag min chans att be om förlåtelse inför honom också. Så jag satte mig mitt emot honom och sade att jag ångrade mig djupt.

Jimmie blev nästan chockad.

– Jag blev jätteförvånad över att han kom fram. Men jag såg att han förändrats, så jag förlät honom. Jag fattade ju att det var svårt för honom. Men det var inte lätt för mig att förlåta heller. Jag hade verkligen hatat honom fram tills dess.

Men idag är allt annorlunda. Både Sam och Jimmie är fria från det kriminella livet och de umgås privat. Jimmie fortsätter att jobba i byggbranschen och Sam är upptagen med att hjälpa andra ungdomar ur kriminaliteten. Något han gör han via sin egen verksamhet Projekt X.

– Jag samarbetar med Kriminalvården och Socialtjänsten. Bland annat ska jag starta ett boende för unga vuxna där vi driver rehabilitering och hjälper dem att bryta kriminella tankemönster. Jag rekryterar bara personer som själva har den bakgrunden. På det sättet hjälper jag människor att hjälpa andra.

Och Sam fortsätter sitt projekt att be sina våldsoffer om förlåtelse. Han tar helt enkelt chansen när den dyker upp.

– Ibland råkar jag möta någon på stan som jag gjort illa. Då passar jag på. Det är inte alla som vill förlåta och det respekterar jag. Men jag måste ju försöka. Jag har skadat människor och gör vad jag kan för att rätta till det.

(Tidigare publicerad i Aftonbladet Söndag)

Fidget Cube
Fidget Cube Product Price
Fidget Cube Shop Spinner
Fidget Cube Shop
Fidget Cube Shop Color-Edition
Kategorier
Nyheter

Patricia Highsmith: Främlingar på ett tåg

images highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

 

 

 

 

 

 

 

Nu ger Modernista ut Patricia Highsmiths klassiska Strangers on A Train i nyöversättning. Bloggen har läst vad som ofta kallas en av tidernas bästa debutromaner.

”I have a feeling sometimes that something’s sort of cracking in me.”

“One situation – maybe one alone – could drive me to murder: family life, togetherness.”

”Everything human is alien to me.”

Ja, visst är det något lockande med psykopater i litteraturen. Och ovannämnda citat har onekligen rätt hög psykopathalt. Intressant nog kommer de inte från någon påhittad Patricia Highsmith-psykopat, typ Bruno Anthony eller Tom Ripley, utan från Highsmith själv. Vilket visar hur långt ifrån hon ligger från gängse svensk deckarutgivning. Nordic Noir blir plötsligt inte särskilt noir, om man säger så. Det blir som så mycket annat nordiskt: stramt, distanserat, symmetriskt och behärskat.

Så var den genren sågad.

Åter till Highsmith.

Fröken Highsmith är nog välbekant för de flesta som läst deckare eller noir ett tag, om inte annat till namnet. Hon slog igenom med dunder och brak med Strangers on A Train år 1950 och samarbetade snart med storheter som Alfred Hitchcock och Raymond Chandler (som också hade ett rätt osmidigt sätt och en gång kallade Hitchock för ”you fat bastard”). Bland Highsmiths fans fanns hur som helst giganten Graham Greene, som skrev att ”she has created a world of her own – a world claustrophobic and irrational which we enter each time with a sense of personal danger.”  Med andra ord, det hänger inte på action. Inte på cliffhangers. Det är eftertänksamt och lugnt och nyanserat. Gestaltande och subtilt. Och krypande obehagligt. Faktiskt lite jobbigt att läsa.

Nu har Modernista startat sin utgivning av ett antal Highsmith-titlar och inleder med en nyöversättning av Strangers… nu kallad Främlingar på ett tåg (efter att tidigare hetat Främlingar på tåg). Jag har läst både originalet och översättningen nu och översättningen funkar förstås. Att översätta Highsmith behöver inte vara direkt svårt. Språket är avskalat och klart. Och därför så effektivt.

Främlingar är klassisk noir. Vilket innebär mörker i form av paranoia, mental instabilitet, osäkerhet och outtalade hot. Handlingen är brutalt enkel och mest en förevändning för de nyanserade karaktärsteckningar som bär romanen. Handlingen i korthet: Medelklasskillen Guy Haines möter psykopaten Bruno Anthony på ett tåg. Bruno föreslår att de hjälper varandra att mörda sina respektive hatobjekt: Brunos pappa och Haines fru. Haines skrattar åt hela idén, varpå Bruno går rakt på sak och mördar Haines fru. Bruno börjar sedan pressa Haines att mörda hans pappa. Här kunde det förstås blivit en rafflande thriller av alltihop, och så beskrivs boken ofta. Men så enkelt är det inte. Istället för att smyga i buskarna och smida planer mot varandra utvecklar Bruno och Haines en osund beroenderelation. Och den är djävulskt realistisk. Till stor del är det här romanen får sin klangbotten. Det är med rätta som Highsmith oftare betraktats som romanförfattare än ren thrillerförfattare. Både språk, insikter och tematik visar en brådmogen litterär talang (hon var bara 30 år när boken släpptes, vilket är hisnande).

Hur det går mellan Guy och Bruno får du läsa själv. Jag å min sida undrar om något svenskt förlag hade givit ut den här boken som debutantverk idag. Inga snabblästa scener, ingen filmisk känsla, inga exklusiva miljöer, inget sex och inget våld. Varken Stureplan eller Gotland eller Österlen. Och inga småbarnsföräldrar. Inga barn heller. Inga intriger på kontoret. Och inga alkoholiserade poliser.

Bara äkta noir: lågmäld, orolig, otäck.

 

Kategorier
Nyheter

Intervjun: Joakim Zanders ”Orten”

På torsdag den 10/9 släpps Joakim Zanders Orten, uppföljaren till succédebuten Simmaren från 2013. Bloggen tar ett författarsnack med Joakim Zander om jihadism, livet som heltidsförfattare och framtida projekt.

Simmaren handlade i grund och botten om skuld och gottgörelse, om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är. Vad skulle du säga att Orten handlar om?

Till stor del berör även Orten den tematiken, även om jag tagit mig an dem på ett helt annat sätt den här gången. Simmaren hade ett klassiskt ”storpolitiskt” anslag och en jakt genom Europa som central linje. Den här gången har jag flyttat handlingen ut ur mötesrum och spionmiljöer och ned på gatan.

Hur ser handlingen ut mer i detalj?

Det finns en bakomliggande konspiration, men grundstoryn kretsar kring ett syskonpar som växer upp i den fiktiva stockholmsförorten Bergort. Storasystern Yasmine har alltid beskyddat sin strulige lillebror Fadi, men när hon av olika anledningar lämnar honom och Bergort dras han in i en destruktiv miljö av radikalisering och jihadism, vilket resulterar i att han försvinner i Syrien. När mystiska tecken dyker upp sprayade på väggarna i Bergort återvänder Yasmine för att ta reda på vad som hände hennes lillebror. Klara Walldéen, som var en central gestalt i Simmaren, jobbar nu i London och lider av sviterna från det hon var med om i förra boken. När även hon återvänder till Stockholm vävs hennes, Yasmines och Fadis berättelser samman. Det är en på alla vis aktuell berättelse och jag hoppas att den är spännande, såväl som att den ger någon form av insikt i problematiken som kan leda fram till utanförskap och radikalisering.

Simmaren blev en bästsäljare och såldes till 30 länder. Känner du någon press att Orten ska nå samma framgångar?

Orten är redan såld till 30 länder, precis som Simmaren, så där känner jag ingen press alls. Däremot hoppas jag såklart att den ska bli lika uppskattad. Det vet man ju aldrig. Ärligt talat har jag inte tänkt särskilt mycket på det där. Börjar man göra det kan det nog leda till att man antingen går i baklås helt eller försöker skriva en bok för ”marknaden” snarare än den berättelse man egentligen vill fokusera på.

Orten är en fristående fortsättning på Simmaren med delvis samma persongalleri. Hur skiljer sig böckerna åt?

Även om Orten delvis delar persongalleri med Simmaren så är deras universum vitt skilda. Som sagt var tanken den här gången att flytta ut handlingen på gatan och närma sig tematiken och konspirationen ”underifrån” så att säga. Handlingen är också betydligt mer komplex och förhoppningsvis mer av ett mysterium än vad den var i Simmaren.  Det var också lättare att få till berättelsen den här gången. Övning ger ju som bekant färdighet.

Vad var startpunkten för skrivandet av boken? Var det en konkret händelse eller ville du utforska ett tema?

Både Simmaren och Orten började med tematiken. Med Simmaren visste jag att jag ville skriva om västmakternas förhållande till Mellanöstern över tid, Bryssel och om relationen mellan en far och en dotter. Med Orten var jag först intresserad av svenska invandrartäta förorter och rollen de spelar i samhället idag. Hur de uppfattas om hotfulla av vissa delar av medelklassen men samtidigt ofta är ledande vad gäller ungdomskultur och annat.

Vilken problematik ser du i relationen mellan medelklass och förorter, mer specifikt?

Det är som om samhället försöker hålla förorterna ifrån sig, samtidigt som det suger ut det det vill ha ur dem. Den där dualismen är intressant och komplicerad. Frågan om radikalisering och jihadism växte ur det intresset. För mig är jihadism det kanske yttersta exemplet på utanförskap. Att man upplever sig så långt från en fungerande samhällsmodell att man känner att en obeskrivligt brutal, medeltida teokrati är mer lockande än det som erbjuds här.

Gjorde du någon research under skrivandet? 

Jag gjorde massvis med research och samarbetade med professor Leif Stenberg på Centre for Middle Eastern Studies i Lund för att förstå mekansimerna. Och jag visste hela tiden att berättelsen skulle handla om två syskon. Jag har själv två barn och jag ser hur deras relation växer och stärks dagligen, och framförallt kanske hur beskyddande min dotter är gentemot sin lillebror. Det fanns inget annat sätt än att låta en sådan relation styra berättelsen.

Och lite om skrivprocessen. För vissa går uppföljaren mycket snabbare, för andra är motståndet större. Hur var det för dig?

Det gick mycket snabbare. Nu skriver jag på heltid, vilket naturligtvis är en enorm skillnad mot att skriva på nätterna och så. Dessutom hade jag ett helt annat självförtroende med skrivandet nu och vågade lita på berättelsen på ett annat sätt.

Hur tycker du det var att gå från yrkesperson till att skriva på heltid? 

Oerhört befriande! Att skriva och läsa har varit min hobby sedan jag lärde mig läsa och min dröm har alltid varit att få skriva. Att nu få göra det på heltid är en sådan ynnest att jag ännu inte kan tro det är sant. Även om det ofta är frustrerande också… Men vad är inte det?

Filmrättigheterna till Simmaren köptes av två amerikanska och ett tyskt filmbolag. Vad är senaste nytt på fronten där?

De har just anlitat en manusförfattare som jobbar på att adaptera berättelsen. Det är nog allt jag kan säga om det just nu.

Hur ser det ut med framtida projekt? Har du planer på att skriva i andra genrer?

Jag är i det tidiga planeringsstadiet för nästa bok nu. Tanken är nog att Klara Walldéen ska vara med men att fokus i nästa bok skiftar till en sidokaraktärerna i Simmaren och Orten. Jag har ganska mycket lösa idéer till olika slags böcker. Det kan nog definitivt bli något annat i framtiden. Men först åtminstone en till i den här genren.

Orten släpps på Wahlström & Widstrand.

 

 

 

 

Kategorier
Recensioner

Mästerlige Jean-Patrick Manchette: The Gunman

Fenomenet nordic noir är intressant på flera sätt. Inte minst det faktum att nästan ingen som skriver nordic noir verkligen skriver noir. Samtidigt finns det en uppsjö noir-författare utomlands som är helt förbisedda här. Jag har tidigare skrivit om både Jakob Arjouni och Ken Bruen, varav ingen är översatta till svenska. Andra stora namn utomlands är ju Andrew Vaachs och James Crumley (finns några enstaka titlar av vardera på vårt språk), samt brittiska Derek Raymond (en ensam titel finns översatt av Modernista) samt internationellt stora namn som Massimo Carlotto och Jean-Patrick Manchette. Och förstås massor fler.

Just Manchette är säkert obekant för nästan samtliga deckarläsare i landet. Här vill folk nämligen läsa deckare i hängmattan och på stranden, och det här är så långt ifrån semesterläsning man kan komma. Machette föddes i Frankrike 1942 och hann skriva ett tiotal noirverk innan han dog 1995. Med sin kompromisslösa stil revolutionerade han den franska brottsromanen, och längs vägen gav han den ett samhälleligt perspektiv den tidigare aldrig haft, präglat av Manchettes tydliga vänstersympatier. Och liksom många andra framstående noirförfattare (utomlands) tar han det här på fullt allvar. Ken Bruen kallar noir ”the literature of the street” medan Manchettes formulering är ”the great moral literature of our time”. Ungefär som Hammett en gång sa ”One day, someone’s gonna make literature out of this”, vilket Chandler gjorde kort därpå. Hammett är för övrigt en av Manchettes stora förebilder.

The Gunman var Manchettes sista noir, skriven mellan 1979 och 1981. Hårt arbete torde ligga bakom eftersom denna tidsperiod resulterade i endast 153 boksidor. Lite förvirrande faktiskt. Eller rättare sagt bedrägligt. Intrycket går från att Manchette har total koll i början till att han förlorar sig själv i kaos, och när jag var 20 sidor från slutet inte visste vad jag skulle tro. Var det här ett överskattat hafsverk? Hade jag missat någonting? Kallsvettig kollade jag vad andra tyckte (okej, inte kallsvettig). Hälften av recensionerna på nätet klassade boken som ett mästerverk medan resten hatade den. Den största invändningen var den ultrasnabba och smått otroliga händelseutvecklingen. Och visst, jag var smått desperat själv efter att ha läst 80% av boken. Härdsmälta på härdsmälta. Shoot-outs, jakter, flykt.

Men i slutet föll det på plats ändå och jag sällade mig gladeligen till de som hyllar boken. Samtidigt förstår jag om alltihop går dom flesta totalt spårlöst förbi, ungefär som Monthy Python lämnar vissa människor helt oberörda, vilket aldrig upphör att uppröra mig.

Boken handlar, utan att ge någon spoiler, om yrkesmördaren Martin Terrier som lämnar sin uppdragsgivare för att leta upp en kvinna han lämnade tio år tidigare och lovade att komma tillbaka till. Yes, very French. Hon är inte direkt sugen på att bli hämtad, also very French, och uppdragsgivaren blir hämndlysten, och saker rasar ihop, och Terrier försöker hantera det snabbt tilltagande kaoset, still very French, och allt slutar så perfekt. Ljuv musik uppstår mellan vansinne och passion, kan man säga. Ja. Jag älskar Manchette. Men så läser jag heller aldrig svenska deckare, jag läser aldrig deckare i hängmattan, och jag läser dom aldrig för spänningen.

Till sist, ett litet utdrag. Här blir Terrier skjuten i skallen efter att sedan länge ha tappat talförmågan (efter ungefär halva boken) och alltså tagit sig fram genom att nicka och gestikulera, vilket gått omgivningen rätt hårt på nerverna. Bara en sån sak är ju helt underbar. Ok, så nu blir han alltså skjuten i skallen:

Terrier opened his mouth wide, half raised his arms in the air, and slid to the bottom of his seat.

”The situation has just changed,” observed Cox.

”Not so much, not so much,” Terrier declared in a thick and obstinate voice as he got back up, with blood flowing from the hole in his head. It was only then that Anne began to scream.

Såg du ordvalet?

Obstinate.

Nordic noir? You gotta lot to learn.

Kategorier
Recensioner

Jakob Arjouni: tysk effektivitet

 

Jakob Arjouni (1964-2013) gjorde vad många skrivande tonåringar drömmer om: en tidig litterär debut. Arjounis första titel släpptes när han var bara 20 år och följdes upp av ytterligare fyra titlar om samma huvudperson, privatdetektiven Kemal Kayankaya (tillika ett gäng titlar om helt andra saker). Gemensamt för Arjounis noirverk är att de handlar om sociala frågeställningar. Den kanske rödaste tråden är det faktum att huvudpersonen/berättaren är född turk och invandrad i Tyskland, något han får ta rätt mycket skit för.

I debutboken ”Happy Birthday, Turk!” handlar det också mycket om korrumperade poliser och förljugna familjer. Klassisk noirmark alltså. Och även om titeln är den sämsta tänkbara på en noirdeckare (total avsaknad av allt som gör en titel bra, vilket kanske var lite diffust skrivet), så lär väl väldigt få 20-åringar kunna skriva en så genomtänkt och kvalitativ deckare. Handlingen är inte superviktig, så för att vara snabb: en familjefar hittas mördad nära en bordell och privatdetektiven blir anlitad av hustrun för att avslöja mördaren, eftersom hon tycker att polisen är för slö – något hon menar beror på att mannen i fråga är invandrare. Redan från början kopplar alltså Arjouni greppet om orättvisorna i samhället, här i bemärkelsen att vi knappast är lika inför lagen. Även detta är ett klassiskt noirgrepp…. jag har använt samma upplägg själv, nästan på pricken, i ”Dog City Blues”.

Handlingen rullar på fort och effektivt. Boken klockar in på 185 sidor, så det är ju inga digra bihandlingar och miljöbeskrivningar precis. Vilket inte behövs heller. Det tickar bra bra ändå. Kanske kan jag tycka att huvudpersonen är lite för osynlig och saknar personlighet, vilket kanske har med författarens brist på ålder att göra. Många noirförfattare debuterar vid runt 40-50 års ålder (Chandler, Ellroy, Vaachs, Bruen m fl) och har förstås ett helt annat register rent erfarenhetsmässigt, både av egna upplevelser och litterärt. Jag håller inte med om att Arjouni/Kemal är ”Fantastisk” (Guardian), ”Värdig arvtagare till Marlowe och Spade” (Stern), ”den ultimata outsidern bland hårdkokta privatdetektiver (New York Times) eller att ”Arjouni är bra på i stort sett allt” (Süddeutsche Zeitung). Det är ju ingen utom Chandler, och inte ens han kunde ju skriva en sammanhängande deckare (”With me, plot is an organic thing… it often overgrows.”)

Det snygga med boken är Arjounis förmåga att hålla berättelsen kort och effektiv, samt att konstruera en story som faller tillbaka på det faktum att många brott och sociala problem härstammar från familjesituationer och dito relationer. Och det är inte många i 20-årsåldern som kan hantera en sån frågeställning snyggt. Det kan Arjouni.

Kort sagt, kanske mer imponerande än inspirerande.

Kategorier
Nyheter

Irlands noirmästare: Ken Bruen

Ken Bruen brukar ses som Irlands främste kriminalförfattare. Jag vet inte riktigt vilken konkurrens han har. Men det kvittar. Har man väl läst Bruen så är man fast. Kanske en snabb resumé: han är doktor i metafysik, reste runt i världen under 25 år och jobbade som lärare, hamnade i Brasilianskt fängelse… och deckardebuterade sedan med prisbelönta ”The Guards” 2001 (Shamus Award). Han har kallats ”Bukowski on speed” (glömt vem), ”brilliant, lyrical and deeply moving,” (Denver Post), ”Hard-boild, eccentric, darkly comic… (Kirkus Reviews), och ”Outstanding.” (Publisher’s Weekly).

Han är allt av ovanstående.

Och du har förstås aldrig hört talas om honom.

Nä. I dagens svenska deckarklimat är det svårt att placera äkta noir. Det finns en uppsjö författare som kallas noir fram och tillbaks, men bortsett från Ellroy är det svårt att hitta en enda författare som är känd i det här landet och som verkligen är noir: svek, mord, passion, vansinne. Så, hm, nope, enligt mig är inte Stieg Larsson noir. Inte Nesbø heller. Larsson har kvaliteter, men skrev äventyrsromaner á la Da Vinci-koden och Harry Potter. Det är jättekul om man gillar sånt.

Men det är inte noir.

Ok, så Headstone är inte det senaste alstret från herr Bruen, men det senaste jag läst. Egentligen tänkte jag inte inte ens skriva om den, men halvvägs in blev jag bara tvungen (boken är inte lastgammal, den kom 2012). Liksom tidigare titlar utspelar den sig i Bruens hemstad Galway, en liten ort på västra Irland med cirka 30 000 invånare. Tänk Lund eller inte. Huvudperson är Jack Taylor, en före detta polis, numera privatdetektiv på marginalen. Storyn är typisk Bruen: en grupp kriminella galningar har bestämt sig för att utrota folk som inte gillar, i det här fallet utvecklingsstörda, alkisar och etniska minoriteter. Och en präst som Jack Taylor har ett hatförhållande till. Prästen… blir misshandlad och hamnar i koma och… Jack börjar nysta i det hela. Och hans relationer till omvärlden är förstås det som egentligen räknas, det som allt egentligen handlar om. Och relationen till omvärlden är minst sagt labil.

Ähm. Ja. Här är det dags att påpeka hur otroligt självsäkert Ken hanterar klichéer och sätter dem i kontrast med sin otroligt idiosynkratiska berättarröst. Det finns ingen i deckarvärlden som skriver som Ken, helt enkelt. Han är så talpråkig att det riktigt brinner om sidorna:

The smile vanished. It folded it’s tent and fucked off.

Och politiskt skönt inkorrekt:

When a legend blends with the iconic and the result is humility, fuck, you want to shout, Bono, hope you’re taking notes.

Kanske tydligt vid det här laget… att själva intrigen kvittar. Behållningen är Bruens hyperspeedade språk, Jack Taylors karaktärsteckning och den underbara skissen över den irländska mentaliteten. Eller som Bruen inleder ett av de senare kapitlen i boken: Pick battles big enough to matter, small enough to win.

Headstone är i mångt och mycket utbytbar mot Bruens tidigare Taylor-titlar (han har andra serier också, om kommissarie Brant i London och ett gäng stand-alones). Den är långsökt och karikatyrartad. Han växlar mellan tredje person och första person, vilket saktar ner och mattar av karaktärsteckningen av Jack Taylor. Den är som en rusig dröm, där orden och bilderna forsar fram, sköljer över dig, och där åtminstone jag själv aldrig egentligen tycker nånting är spännande. Däremot otroligt roligt. Jag skrattar ofta högt åt formuleringar, nyanser och naturligtvis injokes som när Taylor ringer upp en person och presenterar sig som David Goodis. Det hela påminner mycket om Bukowski, men kanske mer om Kinky Friedman och Hunter Thompson. Eller för den delen, Motörhead och Frank  Zappa. Eller Tom Waits.

Det finns ingen svensk deckarförfattare ens på ljusårs avstånd.

Jesus wept, som Bruen skulle sagt.

Kategorier
Nyheter

Jag berättar på Kristianstad bokfestival

alla_monster

Den 4/9 är jag på Kristianstad bokfestival. Kl 18.15 berättar jag om mitt skrivande, främst Dog City Blues och den pågående Dog City-sviten. Platsen är Biblioteksscenen.

Kristianstad bokfestival är den lilla festivalen i det stora sammanhanget, en mötesplats för hela världens litteratur. Årets tema på bokfestivalen är berättelser som berör. I år kommer  Louise Hoffsten, Katarina Swanberg, Ann Heberlein, Yvonne Hirdman, Susanna Alakoski, Anna Laestadius Larsson, Katerina Janouch och Christoffer Carlsson för att nämna några.

Festivalen hittar du här.

Programmet hittar du här.

Kategorier
Nyheter

Trevlig deckarkväll på Hamrelius

Den 27/7 var det deckarkväll på Hamrelius Bokhandel i Malmö. Jag framträdde tillsammans med Set Mattsson och Joakim Zander. Sett har skrivit ett flertal Malmödeckare med historisk anknytning, medan Joakim förra året släppte ”Simmaren”, som såldes till 24 länder. I höst följer han upp med ”Orten” (båda på Wahlström och Widstrand). Den här kvällen blev det frågestund, deckarquiz och trevliga samtal med publiken och författarkollegerna emellan. Hamrelius har fler evenemang på gång, så spana in deras Facebooksida.

Här följer några najsiga (?) bilder från deckarkvällen. Foto: Hamrelius bokhandel.

Kategorier
Nyheter

Ny recension: Litteraturmagazinet.se gillar Dog City Blues

Så här skriver Daniel Gunnarsson:

”Jacob driver på berättelsen och mörkret är påtagligt. Dessa 216 sidor bjuder på en resa in i en undre värld där makt och våld bestämmer vem du är. Det är fiktion, jag vet det, men samtidigt känns det verkligt och påtagligt på ett skrämmande sätt. Dog City Blues är en bok som hänger sig kvar.”

Hela recensionen finns här.
Tack från Dog City!